Så glad man blir när man , på loppisen hittar ett vackert tyg i fina blågröna färger, som nytt. Och när man så vecklar upp det står det Marimekko Villikaali 1967! Fast att jag inte var där när loppisen öppnade. Och det var fullt med folk som trängdes vid tyghyllorna. Så blev det mitt.
Och så när jag gick igenom tygerna igen en andra gång så hittade jag ett till! Nu en lång dubbelsydd gardinkappa i bruna toner. Som nytt även detta! Det är lite som att plocka svamp. Först hittar man inga, men sen finns det mängder när man hittat den första.
Det är inte klokt att någon först skänker bort tyget, sedan att personalen inte sätter ett eländigt högt pris på det. Det är så det ska vara på loppis - man ska veta att det ibland finns chans att hitta godbitar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Din mening ger mig mening! En rad gör mig glad! Tackelitack! :-)